Lördagsbestyr.


Montmartre, tu es l'âme de Paris.

Elin är här! Men vi var lite för trötta för att göra något vettigt, så det blev en promenad i mina trakter.
Utsiktsbilder tappar allt värde utan är något som bör upplevas själv. Näst finaste utsikten (Finaste utsikten är från Paris alla takvåningar) tycker jag är från Sacré Coeur, gärna på kvällen dessutom. Det är då det är som finast och dessutom färre turister.
Sen gick vi hem och åt ekologiska citron- och mandelkakor och drack te till det.

mercredi - somewhere.

Började morgonen med filmen Somewhere i bakgrunden och två koppar kaffe. Filmen var rätt så fin. Kaffet med.

Internet favs. The Burning House.

If your house was burning, what would you take with you? It's a conflict between what's practical, valuable and sentimental. What you would take reflects your interests, background and priorities. Think of it as an interview condensed into one question.

http://theburninghouse.com/


Första advent.

Första advent firades med crêpes och nutella, kilovis med apelsiner och standardhögen med kurslitteratur bredvid mig.

but still something missing...

Vad kan det vara som fattas i min parisiska tillvaro och stil?

Karins fantastiska bubblor såklart som gör en glad bara av att titta på dem! - http://www.karinskonstgrepp.se/2011/11/asch-vi-tar-en-utlottning.html
Var med och tävla du också!

What's been done before. Part One.

Eftersom att de här är en ny blogg för mig och nya läsare, så kom jag på att jag har inte visat vad det är jag håller på med.


Minisommarkollektion jag gjorde 2010. Den är gjord i återvunna material så långt det gått (nya material såsom vissa dragkedjor och trådar).

Modell: Min fina vän Amanda - http://amandaelisa.blogspot.com/
Fotograf: Stephanie Hertzman - http://stephanieviktoria.blogspot.com/

.

De senaste dagarna har det inte blivit så många inlägg, mest för att jag bara legat såhär. Varvat Truman Capote med Downton Abbey och trasiga crêpes. Tröga morgnar med mycket kaffe och bara dåsande med allt för mycket internet.

Vad jag har kommit på med mig själv under dessa dagar är att jag konstant måste påminna mig själv om att det är okej att inte göra något. Att inte ens behöva ”mysa med god choklad och en bra film” som man fortfarande kan romantisera på många sätt (som jag själv också gör). Utan verkligen inte behöva göra någonting. Den konstanta pressen av att tiden aldrig räcker, allt som ska göras, allt som ska upplevas, allt som ska minnas.

 

Jag älskar visserligen mina dagar, när jag går upp tidigt, hinner med morgonyoga, förmiddagskaffe och veckans föreläsning innan klockan slagit halv elva. Oftast när det inte blir så, får jag ont i magen, blir tung i kroppen och ångest för att jag inte hinner med allt just precis då. Men ibland så finns det bara ingen ork och jag måste påminna mig ständigt om att det faktiskt är okej.

 

Anledningen varför jag skriver det här, är för att jag är nästan helt säker på att jag inte är den enda som behöver påminnas om just detta.

 

Så. Dagens mantra för mig är: det är okej att inte göra någonting ibland.

 


Respekt och kärlek vid juletid. Eller?

Jag blir alltid lite ledsen vid jul, en tyngd som jag inte kan få bort. Du hör samtal i bokaffären mellan kund och damen bakom kassan.

- Jag behöver hitta en present till mitt barnbarn på sex år.

- Ja, men självklart! Pojke eller flicka?

Butiker blir mer och mer uppdelade kring juletid, allt från klädbutiker till bokaffärer. Till henne och till honom.


Eller när jag och M surfade runt på CDON.com idag och hamnade på deras julklappstips. Den här gången kunde jag inte hålla mig, jag blev tårögd av ilska. Skrev ett mail till deras kundtjänst, kände att jag inte orkade det bara gå den här gången.

För att se deras juklappstips, se här:
http://cdon.se/start/jul/julklappstips/till_henne/
http://cdon.se/start/jul/julklappstips/till_honom/
De garanterar svar inom 24 timmar, så vi får se vad det blir för svar!

Remember, don't think - just do.


Dagens.

När mannen som arbetar i mataffären säger till mig på knagglig engelska när jag plockar ner ett paket sojamjölk: "I think, you should come by every day, because I happy when I see you". (även fast jag nu inte kommer klara av att gå dit på väldigt lång tid - jag hanterar inte hanterar komplimanger speciellt väl).




När par står på gatan och söker efter den perfekta lägenheten bland alla fastighetsmäklarens annonser och man ser hur de klämmer varandras händer extra hårt.

En vanlig måndag.

Vanligtvis spenderar jag måndagarna hemma, då måndagar är lika med inlämningsdag för mig när det kommer till mina studier. Såhär kan en sådan måndag se ut.
Jag går upp och slänger på mig kläder och samlar håret i en tofs.
Jag sätter mig på ett av dem caféer jag har runt hörnet - vanligtvis det med minst folk (älskar det faktum att man fortfarande kan sitta utomhus utan att frysa ihjäl). Denna morgon spenderades med Le Parisien (enbart för att Le Monde var slut) och Truman Capote.
När kaffet är slut och jag börjar bli hungrig går jag hemåt igen. Här är min gata!
Då äter jag frukost nummer två/förmiddagsmål. Idag är en riktigt jobbig pluggdag så jag köpte en croissant och en pain au chocolat.
Sedan är det dags att spendera resten av dagens timmar på koncentrera sig så hårt att det gör ont i både huvud och ögon. Detta är inte något som ens går att romantisera eller något roligt att fota då det mest handlar om att jag varvar mellan att dricka kaffe, panikskriva något som i nästa sekund raderas, dunka huvudet i skrivbordet för att sedan gå och lägga sig med en otillfredställelse om arbetet man just skickat in.

I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer; "No!"

When I was just a little girl, I asked my mother, “What will I be? Will I be pretty? Will I be pretty? Will I be pretty? What comes next? Oh right, will I be rich?” Which is almost pretty depending on where you shop. And the pretty question infects from conception, passing blood and breath into cells. The word hangs from our mothers' hearts in a shrill fluorescent floodlight of worry.


“Will I be wanted? Worthy? Pretty?” But puberty left me this funhouse mirror dryad: teeth set at science fiction angles, crooked nose, face donkey-long and pox-marked where the hormones went finger-painting. My poor mother. 

“How could this happen? You'll have porcelain skin as soon as we can see a dermatologist. You sucked your thumb. That's why your teeth look like that! You were hit in the face with a Frisbee when you were 6. Otherwise your nose would have been just fine!

“Don't worry. We'll get it fixed!” She would say, grasping my face, twisting it this way and that, as if it were a cabbage she might buy. 

But this is not about her. Not her fault. She, too, was raised to believe the greatest asset she could bestow upon her awkward little girl was a marketable facade. By 16, I was pickled with ointments, medications, peroxides. Teeth corralled into steel prongs. Laying in a hospital bed, face packed with gauze, cushioning the brand new nose the surgeon had carved.

Belly gorged on 2 pints of my blood I had swallowed under anesthesia, and every convulsive twist of my gut like my body screaming at me from the inside out, “What did you let them do to you!”

All the while this never-ending chorus droning on and on, like the IV needle dripping liquid beauty into my blood. “Will I be pretty? Will I be pretty? Like my mother, unwrapping the gift wrap to reveal the bouquet of daughter her $10,000 bought her? Pretty? Pretty.”

And now, I have not seen my own face for 10 years. I have not seen my own face in 10 years, but this is not about me. 

This is about the self-mutilating circus we have painted ourselves clowns in. About women who will prowl 30 stores in 6 malls to find the right cocktail dress, but haven't a clue where to find fulfillment or how wear joy, wandering through life shackled to a shopping bag, beneath those 2 pretty syllables.

About men wallowing on bar stools, drearily practicing attraction and everyone who will drift home tonight, crest-fallen because not enough strangers found you suitably fuckable. 

This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty?” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer, “No! The word pretty is unworthy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters.

“You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing. But you, will never be merely 'pretty'.”


Ladurée



can't you find a clue when your eyes are all painted Sinatra blue


Getting ready for something new


falling from the things we should have learned

Philip Ramette.
(klicka på bilderna för källa)

and with the metal just behind us


.


‎"Hi, I just have to tell you before you leave – you look just like I imagined that Natasha from Tolstoy's War and Peace would look like. Bye."

Igår var en av dem finaste måndagarna på länge!
Först så mötte jag upp Isabella.
Vi skulle nämligen hit - Shakespeare and Company! Igår var det nämlligen lanseringsfest för det senaste numret av The Moth (http://www.themothmagazine.com/), så Christine Dwyer Hickey, Robert McLiam Wilson och Rebecca O’Connor var där och läste poesi och utdrag från noveller.
Alla vi som kom lite senare och inte fick plats i bokhandeln satt ute bland alla bokhyllor utomhus och lyssnade.
Efter läsningen och frågestund, bjöds det på vin och choklad och man kunde lyssna på bandet The Swing Club samtidigt som man kunde pilla på alla de finaste böckerna.
Sen blev det sent och vi köpte crêpes med nutella och gick hemåt!

Tidigare inlägg
RSS 2.0